Party - Holiday Party

Soulja Boy visar vägen, pay attention:

Edward Riedls geometri

För alla er som ställt er frågan - hur fyrkantigt är egentligen Edward Riedls huvud. Här har ni svaret.

Först lite info: Edward Riedl föddes i Sörmland 1976 där han fostrades under gynnsamma förhållanden till en välfungerande ung man. I mitten av nittiotalet, när han precis höll på att lämna tonåren och Göteborg stod värd för friidrotts-VM flyttade Edward till Umeå där den politiska karriären tog fart. Efter ett antal hundår växte han under början och mitten av 2000-talet fram till moderaternas näst mest profilstarke man bakom svärmorsdrömmen Anders Ågren, en position han hållit sedan dess. Men det finns ingen större prestige inom denna dynamiska duo, de ses ofta frekventera Umeås uteställen tillsammans, sällan mer än en slips ifrån varandra.
Riedl har nu sin tyngsta post inom landstinget där han är gruppledare för moderaterna. På fritiden gillar han att unna sig en god whiskey, lyssna på madonna och läsa om Alexander den store. Gärna allt samtidigt, ty han är en man som gillar effektivitet. Är vädret vackrare ger han sig ut i naturen, till fots eller till båts går lika bra.

Allt detta är dock av smärre betydelse, vad som är det mest spännande med Edward Riedl är hans mycket distinkta huvudform - den rektangulära. Vanliga människor föredrar att sporta en mer oval look, men inte nog med att han har ett rektangulärt utgångsläge - med hjälp av en noggrant planerad skäggväxt ser han till att framhäva sin geometriska särart ytterligare.

I ett försök att utröna exakt hur rektangulärt hans huvud är så har Lavishbloggen jämfört honom med det socialdemokratiska kommunalrådet i Umeå - Lennart Holmlund. Då även hans huvud av cyniker kan beskrivas som särartat har jag även satt ditt mitt eget huvud som referens, ett huvud som enligt vittnesuppgifter ska vara tämligen ordinärt i sin geometri.

Lavishbloggens experiment går ut på att först rita en rektangel som fångar in huvudets ytterkanter, utstående partier så som hår och öron ignoreras. I nästa etapp ritas en oval som tangerar rektangelns sidor.

Lennart Holmlund, Edward Riedl, jag

Notera skillnaden. Där både jag och Lennart Holmlund får kämpa för att fylla ut ovalen kring kindpartierna överlappar Riedl rejält. Det är även tydligt att Riedls ansiktes hörn strävar efter rektangelns hörn med större frenesi än mitt och Holmlunds ansiktens hörn tycks göra.

Enligt beräkningar, förvisso inte exakta, men rätt så välövervägda är Riedls ansikte ungefär 30 procent mer rektangulärt än mitt ansikte och hela 35 procent mer rektangulärt än Lennart Holmlunds. Så, gott folk, nu kan ni tryggt sova vidare.

Livin Lavish

Jepp, just så lever vi.

Gangstapondus

Mer och mer talar för att Raw Footage de facto blir årets motsvarighet till fjolårets Guilty by Affiliation, det album som knockar en baklänges, pissar på ens kläder och skriker: Västkusten lever!
Kuben (vi kallar honom så precis som de som är nere med Rolling Stones kallar dem för "stenarna" eller äkta Isolation Years-fans benämner sitt favvo-band "Lation") hade fler en ett finger med i spelet under produktionen av WC:s episka fjolårsplatta, men han tycks ha sparat gott om krut till sitt eget album.
Gangsta Rap Made Me Do It är, tillsammans med I Want Out, årets låt och nyaste spåret att läcka, It Takes a Nation..., kvalar in på topp 30-listan även det.
På It Takes a Nation... har Kuben letat fram tidiga nittiotalets oversizade knoggjärn och går till frontalangrepp mot en hel rapindustri. Endast en veteran med sann gangstapondus kan komma undan med något sådant.

Ice Cube - It Takes a Nation....

R.I.P. VL Mike

Lavishfavoriten och Chopper City Boyz-medlemmen VL Mike levde för the hustle, ständigt on the grind på jakt efter mer stålar. På väg ut ur sin bil klev en man, ännu okänt vad det var för en man, fram och knäppte honom. VL Mike skjutsades i ilfart till University Hospital i New Orleans, men när han kom fram var han död.

Lavishbloggen häller ut lite virtuell sprit och spelar Money in here, singeln från vad som skulle bli hans debutplatta som soloartist, ännu en gång.

VL Mike - Money in here feat. Mannie Fresh

Hysteri

Snooker-VM, arbete, NBA-slutspel (vilken jävla match, vilket förbannat slut. Tim Duncan.) och ett ständigt sug efter att spela biljard är ingen bra kombination. Dygnet är för kort och inget av livets goda får den omsorg det är värt. Det blir lite hysteriskt.
Ungefär som Unladylike. Ni kommer kanske ihåg Sit Down som jag postade för ett tag sedan. Nu har ett helt album med den stentuffa St. Louis-duon landat och Hot 2 Def innehåller så mycket högenergisk crunk att min redan höga puls tangerar 140. Konstant.

Två smakprov (Do my dance var förvisso med på en EP i fjol, men uppskattningsvis sju av åtta lavishläsare missade det släppet):

Unladylike - Do my dance
Unladylike - Double dutch

Östsahara

Bortsett från Boston Celtics som imponerat å det grövsta har öst varit en öken jämfört med frodiga väst. Det är sådana här säsonger som frågan om ett slutspel där man blandar öst och väst känns mer aktuell än någonsin. Men, hur som helst, ett av följande åtta lag ska till final och på vägen kommer det att bjudas på en hel del brysk basket vill jag tro.


Boston Celtics (66-16) – Atlanta Hawks (37-45)
Att ”the big three” – Kevin Garnett, Ray Allen och Paul Pierce – tillsammans skulle se till att göra ligans sämsta lag till ett av de bättre var väl egentligen rätt väntat. Men att truppen, som vid första anblicken såg tunnare ut än ett A4-ark, skulle låta sig inspireras och växa ihop till en våldsam defensiv kraft var mer oväntat. Att man sprang hem usla öst är en sak, men 25–5 mot vilda västern är imponerande.
Atlanta må ha bättre rap än Boston, men på basketplanen står de chanslösa.

Lavish tippar: 4–0 till Boston


Detroit Pistons (59-23) - Philadelphia 76ers (40-42)
Sur-Pistons är alltid sur-Pistons. Mr. Big Shot fortsätter leverera, Rip Hamilton är ett ständigt hot (om han nu är hel) och Rasheed Wallace kan fortfarande dominera vilken match som helst. Lägg till Tayshaun Price, Antonio McDyess och bomben Jason Maxiell så har du en legitim contender.
Hör du någon nämna AI i Philly nuförtiden är det inte Allen Iverson det handlar om, det är Andre Igoudala. Som medlem i hedersamma 20–5–5-klubben har han lyft sorgliga 76ers till ett av de mer konsekventa lagen i öst.
Detroits rutin, defensiv och surhet fäller dock avgörandet.

Lavish tippar: 4–2 till Detroit

Orlando Magic (52-30) - Toronto Raptors (41-41)
Att Dwight Howard är framtiden har jag misstänkt sedan jag såg honom för första gången, men den här säsongen har alla tvivel skingrats. Manchild är ett monster, i ordets allra mest positiva betydelse. När dessutom Rashard Lewis fått lite fart på bössan och Hedo Turkuglu spelar sitt livs basket kan Magic räcka långt.
Har Raptors en bra dag (läs: sätter sina treor) kan de slå de flesta, men laget är för vitt och för lätt för att ha en chans.

Lavish tippar: 4-2 till Orlando


Cleveland Cavaliers (45-37) - Washington Wizards (43-39)
För ett år sedan svepte Cavs den här serien, 4-0, det kommer inte att ske i år. Visst, Lebron är Lebron, men som lag betraktat är Clevelands stoltheter fortfarande ett rätt så mossbelupet gäng. Jag gillade i princip Gooden-Hughes-Wallace-Smith-traden, men någon upprepning av fjolårets succé kan det omöjligt bli tal om.
Med herr Hibachi tillbaka blir Wizards ett potentiellt skrällgäng vilket borgar för en jämn och svårtippad serie.

Lavish tippar: 4-3 till Cleveland

Vilda västern

Natten till söndag, svennetid, kastas den första slutspelsbollen i luften och Lavishbloggen dristar sig att tippa utgången av den första omgången.
Först ut – Sanslösa väst, där i princip alla lag utom Nuggets har en rimlig chans att vinna hela skiten. Öst kommer i morgon

Los Angeles Lakers (57-25) – Denver Nuggets (50-32)

Kobe grinade innan säsongen, han ville bort. Lakers var fången i mitten, laget skulle varken vara fantastiskt eller uselt, ett lag som skulle nå slutspelets första omgång men inte mer.

Men det var innan Andrew Bynum visade sig ha mognat fyra år över en sommar, innan Lamar Odom fick något mordiskt i blicken, innan Jordan Farmar gick från fjunig fyllnadsspelare till faktisk faktor, innan farbror Derek Fischer satte hela laget i sitt knä. Och, framför allt, innan Pao Gasol landade i La-la-land.

Denver är roliga, spektakulära och ett lag kapabelt att slå vilket annat lag som helst vilken dag i veckan som helst. Men, och det är ett förbannat stort ”men”, när Marcus Camby är den ende spelaren som konsekvent spelar försvar har man ingen chans över sju matcher.

Lavish tippar: 4-1 till Lakers

New Orleans Hornets (56-26) – Dallas Mavericks (51-31)

Årets överraskningslag, hur man än räknar, funderar eller diskuterar, är New Orleans. Chris Paul har exploderat, David West har fått ögonen på sig och Tyson Chandler är mer Ben Wallace än Ben Wallace själv.

Så här i efterhand framstår det som ett mirakel att Dallas kunde vara så fruktansvärt bra under grundserien i fjol, årets nivå känns närmre verkligheten. Ett rätt så skabbigt gäng egentligen och den desperata Kidd-traden har inte fått förväntad effekt.

Men jag tror Hornets gjort sitt, att man blir årets svar på fjolårets Mavs och de New Orleansbor som överlevde Katrina dränks i sina egna tårar, metaforiskt talat alltså.

Lavish tippar: 4-3 till Mavs

San Antonio Spurs (56-26) – Phoenix Suns (55-27)

Fjolårets västsemi mellan Spurs och Suns var den moraliska finalen mellan ligans två bästa lag. Så är det inte i år. Spurs har, äntligen, jagats av skador och Phoenix dubblade sin matchvikt, och halverade sin fart på ett bräde då Matrisen Marion byttes mot Shaq.

Ett möte mellan ligans bästa försvar och ligans bästa anfall, ett möte mellan ligans mesta vinnarlag det senaste årtiondet och ligans mest graciösa förlorarlag sett över de senaste tio åren. De sura mot de muntra, de onda mot de goda, Steven Hendry mot Ronnie O’sullivan.

Lavish tippar (med hjärtat): 4-2 till Suns

Utah­­ Jazz (54-28) – Houston Rockets (55-27)

Favorit i repris, eller hur Tracy McGrady? Ligans bästa hemmalag mot ligans längsta winning streak sedan shortsen ersatte underbyxorna. I fjol slog Jazz publiken med häpnad, i år var framgången mer väntad. Deron Williams har tagit ytterligare kliv, och Kyle Korver visade sig passa som hand i handske i en aningen bortglömd, men ytterst viktig trade.

Hur Houston, som hajpades galet innan säsongen bara för att se ut som nollor under Rick Adelmans högoktaniga anfallsspel i säsongsinledningen, kunde, till stor del utan Yao Ming, radda upp vinster som andra radar upp satser är mig fortfarande en gåta.

Rockets förtjänar att vinna, men McGradys förbannelse kommer inte att brytas i år heller då man faller i sista avgörande på hemmaplan.

Lavish tippar: 4-3 till Jazz

Den oficiella laddarlåten? Den står Oomp Camps DJ Unk för.

DJ Unk - In Yo Face

Hovmästaren Livin Lavish

Uteserveringen står där den ska. Solen har börjat skina även över Umeå. Nästa klubbdatum är lördag den 3:e maj och överraskningarna är både många och bra. Bortom det rent grafiska och materialistiska har vi till exempel adderat ännu en dryckesprodukt till Teatercaféets redan digra sortiment. Hovmästaren Livin Lavish är stolta att kunna introducera: kokosnötjosen. Zippas helst i sugrör bärandes solglasögon.

Make the city blow up like the unabomber

Varsågoda, en rykande D.C.-collabo för era asses. Southeast Slim är self made CEO för Hitter Quitter Boyz, en bunt välanpassade thugs från den amerikanska huvudstadet. På The Bomb, som är just en bomb, gästar hyperaktuella Wale som syns överallt just nu. I maj kommer tydligen Mixtape about nothing som jag förstås har löjligt höga förväntningar på.

Southeast Slim - The Bomb feat. Wale